Jag vandrar hem genom det vintriga mellanrummet mellan Kista kontorsområde och Husby och märker hur det kryper i skinnet av pågående radioinslag. Det jag hör är Jan Emanuel Johansson som i (kvällsreprisen av) Studio Ett gör en halv pudel. Han konstaterar öppet att det var dumt agerat, och att han önskar 'bostad uthyres'-annonserna ogjorda. Men han slingrar sig som en mask när han han får frågorna som "Insåg du inte att det skulle komma att se ut som du är girig?" ("Det är lätt att se i efterhand att ... "Ja, och borde du inte sett det även på förhand?" "Eh, det är lätt att säga i efterhand" osv.)
Irriterande, men det jag stör mig mest på är när han berättar om hur han mått dåligt av mediadrevet, och av att kanske ha skadat partiet, och klämmer in vad som för mig låter som ett tiotal "man" ("när man mår som mest sämst" ...) i en och samma mening, istället för att en enda gång använda "jag".
Nu när jag lyssnar på inslaget igen märker jag att det är inte mer än kanske fyra-fem "man" (och dessutom ett "mitt" på slutet). Det som hänt är att jag reagerat extra starkt på någon som gör något jag själv försöker undvika. I detta fall att tala på ett sätt som får det att låta som talaren egentligen inte vill ta ansvar för det hon säger. Jag har blivit mer medveten om att jag gör det misstaget om jag inte ser upp. Och det gör mig extra allergisk mot att höra det från andra. Störande, men jag får försöka fånga upp min egen reaktion och se den som en påminnelse till mig själv.
Så, det jag stör mig på hos mig själv stör jag mig på också hos andra.
(Det som hänt i Tyskland är för jobbigt för att jag ska komma något jag vill säga, annat än en tanke till dem, och en stilla önskan att svenska politiker ska spara försiktigt i skolans verksamheter.)
p.s. "Vintriga" - gratisstavningskollen säger "vidriga?"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar